…stod det som överskrift i en liten annons i lokalblaskan i förra veckan.
Pelargoner är egentligen inte min grej, men som jag resonerar om så mycket annat så skadar det förmodligen inte att äga några ändå… fast man måste ta in dem på vintern (om man nu har dem ute överhuvudtaget).
När i ändå skulle åka och handla så dirigerade jag vant sambon till plantskolan som hade annonsen och jag var beredd att i värst bokrea-trängseln få armbåga mig fram till de mest attraktiva (som om jag visste vilka det skulle vara).
Faktum är att när vi kom fram till affären så trodde jag att det var stängt.
Det var inte tillstymmelse till något frosseri utan jag gick försiktigt fram till dörren och blev förvånad över att den gick att öppna.Och jag möttes av ett glatt ”Hej och välkommen” från tjejen bakom disken.
Nu var det faktiskt som så att det hade varit öppet i går också och jag antar att de flesta pelargonfrälsta var där då, just för att hitta gobitarna.
Men jag var nöjd och glad då jag kom hem med två Mårbacka, en röd och en rosa. 1 st ”Mary”, 1 st ”Calliope” (Kärlekspelargon) och 1 Appelblosson Rosenbud.
Eftersom jag då inte är någon kännare av pelargoner och jag faktiskt hade velat ha ett par som doftar ordentligt om bladen så förstår jag nu, efter att ha läst sortlistan EFTER jag kommit hem, att jag skulle tittat på ”doft och vildpelargon” sortimentet. Där fanns de som doftar både citron, kryddor och vanilj.
Men vad tusan… Jag kan ju åka dit igen 
Svenska Trädgårdsbloggar