Det har länge varit en önskan att kunna plocka egna vindruvor.

Köpte för ca 10 år sedan en vinranka som först stod ute i kruka, sen blev planterad utmed husväggen. Vi kom på att det var just vid den husväggen som vi ville ha vårt uterum. Då åkte plantan tillbaka upp i en (finare) kruka. Jag fick ett växthus där den, och krukan, fick flytta in. Där levde den livligt (fanns inte en tomatplanta den inte kärleksfullt slingrade sig kring) och tog över. Jag tänkte att dag skulle belöna den med en större kruka – och den tvärdog.

Då hade för länge sedan lappen med sortnamn och info om ev livspartner för att sätta druvor försvunnit.

Så i våras tänkte jag till. En planta ger väl kanske inte frukt första året och om jag då bara köpte ett par plantor och grävde ner dem så kunde jag väl koncentrera mig på det som jag egentligen tänkt att göra i år.

Ett par hål i marken och plantera ett par druvor går väl fort… eller?

Jag införskaffade två staketdruvor: Vitis Labrusca ”Zilga” som är blå och ”Sukribe” som är grön. Båda självfertila och härdiga upp till zon 5. Båda är anpassade för friland och med min förra planta i åtanke kände jag att skulle jag klämma in EN vinranka i mitt växthus kunde jag glömma allt annat. Nu har jag två.

Att luta dem mot växthusets utsida kändes inte heller bra. Antar att de skulle skugga och förmodligen orsaka en smärre solförmörkelse därinne.

Då började jag snegla mot en av trädgårdens skamfläckar:

Baksidan av en stor kulle som föregående ägare av vårt hus lagt upp. Han skalade av jorden på en stor plätt av tomten och vräkte det över jordkällaren. Varför? Ingen aning…

Men det skulle ju inte vara så snyggt att bara plantera ett par vinrankor här. Så sambon fick hämta traktorn…

Och så började jag gräva ner lite plintar och snickra lite… och så plötsigt stod där ett bollplank…

Som fick gavlar:

Och sen är de här vindruvssorterna lite kinkiga med jorden, de vill helst ha surjord. Bor man då på ett kalkberg så får man gräva lite och rafsa ner lite rododendronjord och några balar med torv…

Nu lyckades jag gräva hålet något för brett och ställa pallkragar på mjuk torv kändes som att ställa dem i kvicksand, de kommer att sjunka – snabbt. Jag vet inte hur mycket det hjälper, men jag la störar över det nygrävda, både för plattorna mellan kragarna och för att hålla uppe dem:

Lite armeringsnät att klättra i samt klädsamt inramade i svarta pallkragar och täckbark ”för det estetiska”.

Sen blir ju saker och ting sällan spikrakt och perfekt när jag gör mina projekt, så ett litet varningens ord inför sista bilden. Det var lite svårt att få underlaget att sätta sig, ville inte använda för mycket vatten då sommaren 2018 lär gå till historien som en av de varmaste och torraste de senaste 100 åren, därav de ojämna plattorna. Men jag hoppas på turen och att det fixar till sig. Och de tre pallkragarna som nu står tomma ska fyllas senare med kryddor mm.

Den fula kullen bakom ska döljas med ett par färdigköpta väggar så vi slipper se nässlorna. Och där betongplattorna slutar ska jag lägga någon form av kant. Men det tar jag lite senare i höst. Nu är druvorna nere i jorden iallafall.

Och nu hoppas jag verkligen att det blir vindruvor nästa år. För kilopriset på det här projektet blev brutalt högt…